Kontoret, Nyheter

20/4-12 Chris Bailey (Aus) + friends @ kassetten. PRIVAT


20/4-12 Chris Bailey (Aus) + friends @ kassetten. PRIVAT

Kulturföreningen Uddevallakassettens 10-årsjubileums-fest fortsätter. Likt ett barn på julafton kikar och skakar vi på ett av de allra finaste paketen innehållande mannen som var med och skrev en av, om inte världens bästa låt “Swing For The Crime: Kuepper/Bailey”, nu live på kassettkontoret. Kan ju name droppa några låtar till. “I’m Stranded”, “Lost and found som The Hives har gjort cover på”, “Grain Of Sand som Sahara Hotnights gjort cover på”, listan kan göras hur lång som helst. Nick Cave har The Saints som ungdomsidoler. Jag rankar The Saints och Chris Bailey som, äsch, kolla in mitt leende på fredag så förstår ni!

Lars Wallin

p.s Läs Lennart Persson (R.I.P) text om The Saints…

“När Chris Bailey var femton stod han på ett party i Brisbane, en bleksiktig industristad i norra Australien, och sjöng »Oh Carol«, Neil Sedakas rätt enfaldiga kärlekssång till Carole King. Vilket inte heller den kvällen fick någon flicka att stiga ur trosorna för honom. Men det skulle förändra hans liv.
Han vet själv inte riktigt varifrån han skakade fram sin dumdristighet och hans egen analys av händelsen är ett karakteristiskt exempel på den torrt cyniska humor han sedan dess gjort till sin egen.
– Sen rullade det vidare. Från olycka till olycka… Några år längre ner för vägen var han den finniga, handsvettiga, sexuellt oförlösta och bara för det jävligt uppjagade rösten på The Saints debutsingel »(I’m) Stranded«:
I’ve got no time to be alone
there is someone coming at me
all the time
baby, I think I’ll lose my mind
T
he Saints var förvisade till glåmigheten och machohelvetet i imperiets yttersta koloni, vid världens ände, i tristessens epicentrum. Vilket gjorde medlemmarna i bandet desto mer övertygade om att de till varje pris måste slå sig ut. Snabbt som fan. Och Bailey var redan väldigt långt, långt från »Oh Carol«.
I’m stranded
on my own
I’m stranded
FAR from home!

Han går på som en ung Van Morrison, nertryckt i en nästintill exploderande tryckkokare. Eller som en Iggy Pop på öl istället för speed. Ett klassiskt slyngelvrål, som än en gång ger röst åt den spyfärdiga klaustrofobin. Och singeln är ett stycke desperat speedad, djupt frustrerad tonårsangst, som skulle sätta en hel värld i brand. Nåja, det är kanske att ta i. Men faktum är att just den singeln, utgiven av gruppen själv på etiketten Fatal Records, var ett av startskotten för den blint nihilistiska, vilt sluggande, sött självcentrerade, välkommet väsnande och definitivt omvälvande punkvåg som i mitten av sjuttiotalet skulle dra ett tjockt svart streck över i tur och ordning skivbolagens självgodhet, musikpressens apati, symfonirocken, Peter Frampton och den goda smakens evangelium.

I Brisbane förväntades det av rockbanden att de skulle ha långt hår, utsvängda sidenbyxor och göra metalversioner av de senaste hitlåtarna från England. Om man inte gillade bandet som stod på scenen slog man ner sångaren efter spelningen. The Saints måste ha ruckat på en del förställningar. Och fått en del stryk. Deras hemkörda singel, med vilt sågande kamikazegitarrer från helvetet, bör ha gett myndigheterna all anledning att utfärda en officiell landsförvisning. Om nu någon hade hört den. Det var ju inte precis så att den spelades på radio.

»(I’m) Stranded« gavs ut mitt emellan The Ramones debutalbum och »Anarchy in the UK« och nästan hela upplagan på fem hundra exemplar skickades till England. Efter att Sounds gjort den till »single of the week« och de andra musiktidningarna höjt den till skyarna sålde skivaffären Rough Trade snabbt slut på singeln, som dock snabbt plockades upp av ett engelskt skivbolag. I dag är den punkhistoria.

Men låter egentligen mer som en tjuvkopplad, högspänningsladdad, turbodriven variant på det brittiska sextiotalets allra mest snäsiga rhythm ’n’ blues-grupper än som en blåkopia på punken. Ungefär som ett redlöst skenande, på vippen till urspårande Pretty Things, som med ren viljekraft stannar kvar på spåret.

Eller, kanske, som ett MC5 utan den revolutionära retoriken. (Även om en av Baileys systrar var medlem i kommunistiska partiet och regelbundet fixade spelningar åt sin lillebror på partiets fester i Brisbane.)

Med facit i hand är The Saints hur som helst mer »rock ’n’ roll« än »punk«, mer kortsluten tradition än nerspottad nihilism.

I boxen »All Times Through Paradise« (EMI) finns hela studiematerialet. Och det är lätt att se den entusiastiska bredden, det gläfsande lättsinnet, den charmerande aningslösheten. Det är uppsnofsade Eddie Cochran-ackord från ett gäng som bara knappt lärt sig spela. Det låter Them, Kinks tredje LP, The Easybeats, The Seeds, Stax och Detroit. Och den bluesiga balladen ”Messin’ With the Kid” från debutalbumet låter som något Stones kunde ha plockat upp på en obskyr Otis Redding-singel från 1963. På samma album gör man en Elvis-låt och en cover på ett av den australiska sextiotalsrockens allra största ögonblick, The Missing Links »Wild About You Baby«.

Allt spelades in på två dagar, på begagnade inspelningsband. Australiska delen av EMI, som kort tidigare tackat nej till att göra något med gruppen, hade fått order av det engelska moderbolaget, som snappat upp musikpressens intresse för den, att genast skriva kontrakt med The Saints. Och debutalbumet spelades in och gavs ut innan man nästan hunnit fatta det. En producent uppskickad från Sydney satt i ett hörn och petade naglarna, medan bandet larmade som det själv fann lämpligt på andra sidan studiofönstret. Bailey har berättat för mig att man försökte vara professionella, men snart gav upp den tanken.

– Jag sjöng först in stödsång för att i efterhand sedan lägga på »riktig« sång. Det var bara det att alla sångpålägg jag gjorde efteråt lät exakt likadana som stödsången…

De två singellåtarna plockades direkt från vinylen. Det fanns nämligen ingen mastertejp kvar; det hade man inte haft råd att betala för.

Gruppen skickades snabbt till England, där man lika snabbt lyckades göra sig till fiender med det mesta av punkscenen, inte minst när man fick en pophit med »This Perfect Day« och spelade på Top Of the Pops.

I skenet av det blir det också logiskt att gruppen, mitt under den värsta punkhysterin, plockade låtar från både Aretha Franklin, Connie Francis och Ike & Tina Turner. När man hör hur Phil Spector-klassikern ”River Deep, Mountain High” låter i händerna på The Saints inser man också att det gitarrslammer Ed Kuepper bygger upp på de tidigaste inspelningarna inte är något annat än ett lågbudgetförsök att bygga upp Spectors patenterade ”wall of sound”. Och så fort inspelningsbudgeten tillät släpade man in blåsare i studion, för det hade man ju alltid älskat på Stax-singlarna. För det här småstadsgänget var punken en flyktväg, inte en ideologi. Poserna, säkerhetsnålarna och de vämjeliga spottloskorna gav dem inget annat än möjligheter till slagsmål.

Det varade i så där två år. Sedan rasade bandet ihop; för att skivbolaget inte fattade någonting och gjorde desto mindre, men mest för att bandmedlemmarna inte längre stod ut med England, musiken, varandra.

Efter sig lämnade man tre, på olika vis klassiska studioalbum. Dessutom ett outgivet, tidstypiskt slarvigt, men definitivt energiskt livealbum, några singlar och ytterligare en handfull studioinspelningar som aldrig tog sig ut ur studion. Allt finns i boxen, i bättre ljudkvalitet än någonsin; vilket inte minst det sista, mest ambitiösa, mest varierade och snyggast nyanserade albumet »Prehistoric Sounds« vinner på. »För pengarna det kostade att snygga till ljudet hade jag kunnat spela in tre nya Saints-album«, sa en ironisk Bailey till mig nyligen.

Men han har all anledning att vara stolt över den snygga boxen och allt det som är i den. Den rymmer en lång rad av glasklara förklaringar till varför Howlin’ Pelle Almqvist tycks ta varje chans han får att kora The Saints till ett av sina absoluta favoritband.

Och »(I’m) Stranded« låter fortfarande som ett pubslagsmål där någon drar dig i håret medan någon annan petar dig i ögat och en tredje idiot biter dig i benet. Den är aggro på burk. Den talar direkt till det rum i ditt hjärta som skriker åt dig att slå dig ut. Som vill ha ärlighet, som vill ha revolution, som har fått nog.

Den ger oss ett av de mest magnifika ögonblicken av oväsen någon någonsin spelat in. Den får det mesta av punken att låta märkligt rumsren.”

Text: Lennart Persson









About uddevallakassetten

Uddevallakassetten kultur & livemusik i Uddevalla

Discussion

No comments yet.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: